Sanningen om åtta berättelser om europeisk statsskuld och finanspolitiska regler

Download the executive summary as PDF, in Swedish

Europa står inför allvarliga miljömässiga, ekonomiska och sociala utmaningar som kräver att vi tänker om när det gäller offentlig intervention. Eftersom de inte är fria att göra som de vill, utarbetar europeiska regeringar finanspolitiska och socioekonomiska bestämmelser som begränsas av självpåtagen labyrint med statliga regler av ekonomisk styrning. Dessa regler bygger på en rad diskutabla uppfattningar om statsskuld och den roll som staten spelar. Denna text fokuserar på att förklara åtta ofta uppmärksammade missuppfattningar:

MYT 1 – SKULDÖVERBELASTNING

Den offentliga debatten är alltför beroende av godtyckliga gränser för skuld i förhållande till BNP när det gäller att mäta skuldens hållbarhet, vilket förbiser faktiska förklarande faktorer.

Dessa inkluderar utvecklingen av statens intäkter, räntan, skuldsammansättningen (dvs. valutaenhet, ägande, löptidsstruktur), skillnaden mellan ränta och tillväxttakt och uppbyggnaden av finanspolitiska risker. Förhållandet mellan räntebetalningar och offentliga intäkter (flöde till flöde) verkar vara en mer meningsfull proxyindikator för skuldhållbarhet än förhållandet mellan skuld och BNP (stock till flöde).

MYT 2 – INFLATION

En växande oro handlar om att inflationen eventuellt kommer tillbaka, vilket då skulle driva upp räntorna och göra skulden ohållbar.

Dock pekar analysen mot ett annat scenario: en situation där denna risk inte är den mest angelägna eftersom inflationen och räntorna drivs av strukturella faktorer som sannolikt inte kommer att förändras inom en snar framtid. Tillfällig, uppmätt inflation kan förväntas på kort sikt. Inte en varaktig höjning av inflationen och räntesatsen.

MYT 3 – FRAMTIDA BÖRDA

Statsskulden framställs ofta som en orättvis börda för framtida generationer.

Skildringen av “rättvisa mellan generationerna” lägger stor vikt på ansvar när det gäller skuld medan den förbiser tre grundläggande argument.

För det första kräver rättvisa mellan generationerna investeringar som skapar en motståndskraftig och hållbar värld. Utan sådana investeringar kommer regeringarna att misslyckas med att tillgodose de mest grundläggande behoven hos kommande generationer. Konsekvenserna av att inte investera kommer att vara allvarligare för kommande generationer än kostnaden av att investera.

För det andra tillhandahåller skulder ett legitimt sätt att sprida ut kostnaderna över alla generationer som gynnas i och med att det skapar finansiering för investeringar i utbildning, forskning, innovation, hållbar och motståndskraftig infrastruktur och produktionskapacitet.

För det tredje leder den nuvarande extremt låga räntemiljön till möjligheten att låsa in låga, långsiktiga finansieringskostnader, vilket lindrar skuldbördan för kommande generationer.

Generationsöverskridande kapital syftar till att definiera skuldhållbarhet som något som är sammanflätat med världens hållbarhet. I ett sammanhang där det inte kan finnas en hållbar skuld utan en hållbar värld, måste Europa övergå från ett överdrivet fokus på de offentliga utgifternas kvantitet till ett löfte om att säkerställa dess kvalitet.

MYT 4 – UTTRÄNGNINGSEFFEKTEN

Offentliga investeringar avfärdas ofta med hjälp av argumentet att de skulle tränga ut mer produktiva privata investeringar.

I själva verket är det så att denna bild inte tar någon hänsyn till tre nyckelargument.

För det första kan en utträngningseffekt inte existera i den nuvarande globala miljön av överskottslikviditet och besparingar.

För det andra krävs det offentliga medel för att tillhandahålla allmänna nyttigheter, bygga upp motståndskraft och begränsa klimatförändringar, eftersom relaterade investeringar inte kan förväntas finansieras enbart privat.

För det tredje kan offentliga investeringar av hög kvalitet stärka ekonomin och styra den mot socialt önskvärda mål. Denna stimulans fångas upp särskilt starkt i multiplikatoreffekten under lågkonjunkturer och perioder med låg ränta.

Förhållandet mellan offentliga och privata investeringar är långt ifrån antagonistiskt och det bör ses som vad det är: nämligen kompletterande.

MYT 5 – SLÖSAKTIGT 

EU-länder med förhållandevis stora statsskulder till andra medlemsstater anklagas ofta för att leva “över sina tillgångar”.

En närmare titt visar på en mer nyanserad bild. Det finns inga bevis som visar på allt för stora sociala utgifter eller kortare arbetstid och betydande delar av statsskulden verkar vara ett arv efter oväntade händelser som finanskrisen 2007–2009 eller den nuvarande covid-19-pandemin. I ett antal fall är höga nivåer av offentlig skuldsättning ett resultat av de höga räntorna som rådde på 1980- och 1990-talet och inte av påstått obetänksam finanspolitik som förts sedan dess. Italien är ett exempel, eftersom landet led av en genomsnittlig avkastning på tioåriga statsobligationer på 14 % mellan år 1980 och 1993, med en topp som översteg 20 % år 1982 och har nått kontinuerliga primära överskott under de senaste decennierna.

MYT 6 – BUDGETÖVERSKOTTSLIKNELSE

Med utgångspunkt i hushållsliknelsen presenteras ofta överskott i den offentliga budgeten som en nödvändighet för att återbetala skulder och skapa ”finanspolitiskt utrymme”.

Denna diskussion avslöjar två huvudsakliga brister: För det första innebär ett offentligt budgetöverskott att regeringen tar mer från samhället än den ger till samhället. Att sträva efter budgetöverskott visar sig vara kontraproduktivt när räntorna faller under tillväxttakten och när en ekonomisk depression sker och är alltid av sekundär betydelse jämfört med att investera för att bygga ett hållbart och motståndskraftigt samhälle – vilket framgår av vikten av hållbarhetsrelaterade finanspolitiska risker. För det andra fortsätter handelsobalanser inom EU att försämra chanserna för att alla medlemsstater samtidigt uppnår ett budgetöverskott.

I stället för att minska utgifterna för att följa godtyckliga numeriska finanspolitiska regler, bör Europeiska unionen och dess medlemsstater fokusera på investeringar som bidrar till att bygga en hållbar och motståndskraftig ekonomi, med hänsyn till den nuvarande bottenräntemiljön för att minska de finanspolitiska riskerna, förlänga skuldernas löptid och hålla ned administrationskostnaderna för skulderna. För att på bättre vis skydda offentliga budgetar från förändringar i marknadsförhållandena krävs en penningpolitik som säkerställer permanent marknadstillträde för stater under gynnsamma förhållanden samt som en starkare ”långivare som en sista utväg”. Ordnad statsskuldsstrukturering bör underlättas när skulden blir ohållbar. Slutligen bör politiken ta itu med handelsobalanser inom EU.

MYT 7 – SUNDA GRÄNSER

EU:s finanspolitiska regler presenteras som en mängd sunda gränser som är utformade för att undvika underskottsförstärkande politik.

Samtidigt är det ett faktum att de valda finanspolitiska gränserna saknar ekonomisk motivering: gränsen på 60 % för skuld i förhållande till BNP var endast ett grovt genomsnitt för de då 12 EU-länderna och underskottsgränsen på 3 % är det ekonomiskt omotiverade arvet av dess tidigare användning i Frankrike. Skuldkvoten “förhållandet mellan skuld och BNP” lider av viktiga konceptuella brister – som brist på jämförbarhet och tidsinkonsekvens – och skuldhållbarhet kräver mer än att nå en specifik tröskel.

MYT 8 – RIKLIGT MED SVÄNGRUM

De europeiska finanspolitiska reglerna avbildas vanligtvis som tillräckligt flexibla.

Men faktum är att det inte finns särskilt mycket flexibilitet och att reglerna bromsar tillväxten och sysselsättningsnivåerna samtidigt som de hindrar Europa från att nå sina miljömässiga och sociala mål. Reformer måste ha som mål att förbättra utgifternas kvalitet, ta bättre hänsyn till sammanhanget och prioritera långsiktig social och miljömässig hållbarhet framför godtyckliga finanspolitiska begränsningar.

Download the executive summary as PDF, in Swedish

See also our cartoons on Fiscal Policy (in English):

The Covid pandemic showed how a lack of public investment can cost us dearly (E.g. health infrastructure): EU must secure some qualitative public investments. Problem: EU fiscal rules are blind to climate or resilience-related fiscal risks, thereby blocking mitigation action

EU fiscal rules rely on arbitrary debt-to-GDP thresholds to gauge debt sustainability, overlooking true explanatory factors (evolution of government revenue, interest rate, debt composition, differential between interest & growth rates, the building up of fiscal risks…)

This is irresponsible: in an economic future disrupted by Covid-like crises, public purses won’t fill up to service the debt. Assessment of debt sustainability should factor in the risks derived from under-investing in the ecological transition or in health infrastructure 

…especially as our fiscal framework relies on debatable assumptions on public debt & the role of states! We debunk 8 myths in our report “Fiscal Mythology Unmasked“. Comparing household & state budgets is one – the so-called Household Fallacy

A closer look at our EU fiscal rules reveals that even the main quantitative thresholds are arbitrary. They have no proven link with the actual capacity of states to reimburse public debt

Likewise, unjustified fears related to inflation risks block a most needed debate on the need for more and better public investment and recovery plans.

Overall, the suspension of the Stability and Growth Pact (SGP) and the upcoming review of the EU economic governance are THE opportunity to get things right. But we need to hear civil society and academic voices too…

Join our #FiscalMatters coalition and subscribe to our newsletter in English, German and French